klarajohanna

Kategori: Texter

Den senaste tiden

Jag har tänkt flera gånger att jag ska skriva men det har inte blivit av. Jag har verkligen inte haft tid, och när jag egentligen haft tid så har jag inte haft någon ork. Det har varit så mycket nytt i skolan och jag har varit så otroligt trött och stressad. Fram tills nu har vi jobbat med våra första kompositionsprojekt. Jag fick i uppgift att skriva två olika musikstycken som skulle framföras av elever på skolan på en konsert. Vi har också jobbat med ett spelmusikprojekt som avslutades denna vecka. I tisdags hade vi konserten med våra egna stycken och det gick väldigt bra. Så himla häftigt att höra sin egen musik framföras och så roligt att få höra musiken som de andra i klassen hade skrivit. 

Jag har varit väldigt stressad den här första tiden i skolan. Det har varit mycket med projekten plus alla andra lektioner och uppgifter. Jag har försökt ta det lugnt men ibland har det bara inte gått och då har jag istället låtsats som ingenting och jobbat vidare. För några veckor sedan när jag kände mig lite lugnare och trodde att allt var bra så fick jag magkatarr och hade så ont att jag knappt orkade göra någonting. Under den veckan var det ett par dagar när jag inte hade några lektioner på skolan och egentligen skulle jobba hemma. Men istället låg jag bara och sov hela dagarna. Jag kände mig helt utmattad och orkade knappt gå upp ur sängen. Det var så himla obehagligt att inte känna igen sig själv och sin kropp. Jag har såklart varit stressad förut men det var länge sedan jag kände att stressen påverkade kroppen så mycket. Jag är van vid deppighet och ångest och de känslorna känner jag igen så himla snabbt och då vet jag hur jag ska göra för att förebygga så att det inte blir värre. Men när något känns så fel i kroppen tycker jag att det blir så obehagligt. Jag fick i alla fall hjälp så nu slipper jag åtminstone ha ont. Stressen fortsätter men den är mindre nu vilket känns väldigt, väldigt skönt. 

Nu är vi igång med nya projekt. Vi ska skriva körmusik och senare ska vi skriva musik för Nordiska kammarensemblen som ska framföras i vår. Så himla spännande!

Jag hoppas att jag kommer kunna skriva här lite oftare. Beror såklart på hur jag mår och hur mycket jag har att göra i skolan. Så vi får se. 
Hoppas ni mår bra och hoppas ni får en fin fredag! 

Kram ♡

 

 

Från min dagbok

Skrivet 2014

 

Jag gråter. Kan inte sluta.

Tårarna vill inte ta slut. 

De blir bara fler och fler och jag bryr mig inte längre om att torka bort dem. 

Det är ingen idé för jag vet att det kommer att komma fler. 

Så jag låter dem rinna. 

 

8 mars ♀

Idag är det internationella kvinnodagen och jag känner mig förvirrad. För jag vet inte om detta är en dag att fira genom att säga grattis till varandra och hylla alla kvinnor som står ut i den här miserabla världen. Eller om den här dagen bara är ett bevis på hur långt vi har kvar innan vi kommer nå dit vi vill och att vi måste fortsätta kämpa. 
Kanske både och?
Vi kämpar och står ut.
Vi kämpar för kvinnans rättigheter och allas lika värde. Vi kämpar för att få vara de vi är och för att inte behöva ändra på oss själva för att vara tillräckliga i andras ögon. 
Vi är tvungna att dagligen utstå kommentarer om hur vi ser ut.
Vi står ut i detta samhälle där såå många kvinnor blir förtryckta, sexuellt trakasserade och förnedrade. 
Av män.
På grund av hudfärg, religion, åsikter, vikt, kroppsform, sexuell läggning och kön.
För att vi är kvinnor.
Observera att ovanstående ord inte är några ursäkter. Diskriminering och förtryck är aldrig okej. 
Tyvärr, idag 2017, måste vi fortfarande kämpa trots att många tycker att vi har kommit långt. 
Men bara för att du och jag på många sätt är priviligerade och kan förverkliga våra drömmar ser det inte ut så för alla.

Därför måste vi kämpa för varandra.

Upp